Home » Nyheter » ”Watching the moon at night”

”Watching the moon at night”

I torsdag kväll var jag på filmvisning. Det var Johanna Helander och Bo Perssons film ”Watching the moon at night”, en film om terrorism och antisemitism. https://www.facebook.com/events/938704429581660/

Det var en fruktansvärd film. Den visade terrorns offer från Algeriet över Spanien och Israel till USA bland flera andra. Den satte också strålkastarbelysningen på vad det är som driver terrorn; föraktet för människoliv, dödskulten, martyrskapet och andra idékomplex som är raka motsatsen till den demokratiska kultur som fortfarande är grundstenen i våra sekulära demokratier.

Efter filmen hade jag förmånen att sitta i en panel med Annika Borg och Marianne Ahrne samt filmens regissör Bo Persson. Temat för samtalet var lånat från 1900-talets kanske störste filosof Karl Popper: ”Det öppna samhället och dess fiender”.

Samtalet visade på kontinuiteten i det antisemitiska budskapet. Den antisemitiska berättelsen om hur judar kidnappar kristna barn för att använd deras blod till Matzabrödet till Pesach finns fortfarande kvar i debatten. En gammal, sedan 1200-talet, antisemitisk stereotyp som återanvänts de senaste åren av Aftonbladets kultursida i påståendena om hur israeliska (läs judiska) soldater medvetet skjutit palestinska ungdomar och barn för att använda deras organ till den svarta organmarknaden. Exempelvis: http://www.aftonbladet.se/kultur/article11989763.ab

En annan kontinuitet: Pierre Schori (känd för en bredare allmänhet som en socialdemokrat som ägnat sin politiska karriär åt att stryka varjehanda diktatorer och massmördare medhårs) åkte och träffade Hamas-representanter och skrev i debattartiklar att Sverige måste börja samtala med dessa antisemiter. På Dagens Nyheters debattsida (29/6 2012) uppger Schori att hans middagsvärdar i Hamas inte står i vägen för förhandlingar samt är beredda att tillkännage 10-30 års vapenstillestånd. http://www.dn.se/debatt/sverige-bor-erkanna-palestina/

Slutsatsen blir att den terrorstämplade organisationen företräds av rätt hyggliga typer och att det är dags att börja umgås med dem i internationella sammanhang. Istället för den FN-stödda isoleringen av Hamas vill Schori ha en bojkott av israeliska varor från ockuperade områden och ett erkännande av Palestina, som den svenska regeringen ju sedan har levererat.

Att islamistiska Hamas i sina stadgar talar om att staten Israel ska utplånas, att det i över hälften av deras stadgar går att återfinna antisemitiskt språkbruk och att dess anhängare inte accepterar ingångna avtal och vägrar ge upp terrorn mot civila tycks inte vara något bekymmer i sammanhanget.

Inte heller är förre FN-ambassadören Schori bekymrad över avsaknaden av mänskliga rättigheter i Gaza. Att Hamasmännen i hans middagssällskap företräder en regim som slår ner politisk opposition, strävar efter att kontrollera kvinnors liv och kroppar, jagar homosexuella och i övrigt systematiskt kränker grundläggande fri- och rättigheter nämner inte Schori.

En ledande socialdemokrater åker och talar med Hamas och kräver bojkott av den enda demokratin, Israel. Det gjorde även förre ärkebiskopen Hans Wejryd. Senhösten 2014 besökte han Hamas-ledaren Ismael Haniyeh. En moralisk kollaps – inte utan like, tyvärr. Snarare tvärtom. Även här ser vi nämligen kontinuiteten bakåt. Svenska kyrkan har en diger historia av antisemitiskt bråte att bära. Många var de ledande kyrkoledare som under 1930- och 40-talen stödde nazismen. I dag stöder man nazisternas arvtagare, den totalitära islamismens företrädare. Jag påminns om Voltaires ord: ”kyrkan den skändliga”.

Den tyske historikern och sociologen Götz Aly har i boken Unser Kampf (2008) skrivit om vänsterns antisemitism. Hans tes, som är lika tankeväckande för en del som den är provokativ för andra, är att vänsterns politik och antisemitism under studentrevolten 1968 och åren därefter egentligen är en fortsättning på högerns politik antisemitism från 1930-talet.

Likheterna återfinns i retoriken, föraktet för borgerligheten, mot liberaler, för demokratin men också i hatet mot allt amerikansk och i idylliseringen av våldet som politiskt nödvändig metod.

Den nya vänstern i Västeuropa anammade efterhand den antisemitism som övervintrat från 1930-talet men i och med Förintelsen inte längre var rumsren. Därför ersatte de Juden med Israel och antisemitismen med antisionism. I Östeuropa var situationen annorlunda. Där var antisemitismen ett led i kommunistdiktaturernas medvetna politik för att vända intresset bort från de uppenbara missförhållandena i länderna, men även där skede detta i termer av antisionism.

Jag tror att skapandet av en judisk stat också skapade en enorm uppdämd potential av antisemitism. Bildandet av Israel sågs först som en lättnad; nu slipper vi det dåliga samvetet för det som hände under Förintelsen. Nu kan judarna ha det bra i sitt land. Men snart förvandlades det judiska folket från David till Goliat och därmed släppte alla fördämningar och hämningar för den moderna antisemitismen. Nu blev det legitimt att identifiera Israel – världens jude – med all möjlig ondska.

Och det är precis detta vi ser, i Svenska kyrkan, bland vänsterns representanter och bland olika aktivister. Det finns en underliggande antisemitism som visar sig i en negativ särbehandling av och en patologisk fixering vid Israel.

Därför är filmen ”Watching the moon at night” så viktig. Något för SVT att visa kanske? (I believe it when I see it).

Ulf Öfverberg

Ordförande

Samfundet Sverige-Israel Stockholm

About Viktor Hardarson

Digital dialogperson för Samfundet Sverige-Israel i Stockholm

2 comments

  1. Mr. Moreismore

    Den filmen bör visas i skolorna, som motvikt till den omdiskuterade ”andra filmen”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*