Warning: is_readable(): open_basedir restriction in effect. File(/storage/content/03/127203/stockholm.sverigeisrael.se/public_html/wp-content/plugins/the-events-calendar/the-events-calendar.php/lang/the-events-calendar-sv_SE.mo) is not within the allowed path(s): (/storage/content/03/127203/stockholm.sverigeisrael.se/:/storage/configuration/wrappers/03/127203/stockholm.sverigeisrael.se/) in /storage/content/03/127203/stockholm.sverigeisrael.se/public_html/wp-includes/l10n.php on line 649 Sverige. Vi har ett problem! – Vänskapsförbundet Sverige Israel
Senaste artikel
Home » Krönikor » Sverige. Vi har ett problem!

Sverige. Vi har ett problem!

I ljuset av det ”nya” läget i Sverige, där svenska folket har blivit tvingat till att se den antisemitism som faktiskt finns här, har jag bestämt mig för att skriva några linjer.

1993 började jag följa nyheter om Israel och läsa allt jag kom över om den judiska staten. Dess uppkomst och tillblivelse, judarnas historia osv. Väldigt fort såg jag att det som fanns i böckerna och det jag fick förmedlat via media inte stämde överens. Media var generellt negativ gentemot Israel, och i sin tur judar.  Detta färgade såklart hur människor runt om kring mig tänkte och pratade om Israel och judar. De flesta jag pratade med skulle jag inte kalla för antisemiter, utan endast negativt inställda. Ofta kunde jag få dem till att tänka om med att ge dem lite bakgrund och annan fakta.

Det började ändras efter sekelskiftet.

2002 flyttade jag till Sverige och här mötte jag antisemitism och denna negativa inställning som aldrig förr. Jag hade bott här tidigare 1994-95 och då nån enstaka gång råkat prata med nån som hade en fientlig inställning till judar men på den tiden var all fokus på de gamla Sovjetländerna där det faktiskt var brådskande att ta judar därifrån. Judarna i gamla Sovjetstaterna skylldes för Sovjets sönderfall och för att roffa åt sig alla pengar som fanns. De förföljdes grymt, trakasserades, misshandlades och till och med dödades av den enda anledning att de var judar.

Men så har det alltid varit.

Antisemitismen har alltid varit likadan. Den riktar sig emot det judiska. Vare sig det är en person, litteratur, historia eller ett helt land.  Idag ser vi att dagens antisemiter gör till exempel ingen skillnad på en jude eller staten Israel. I deras ögon är det detsamma.  Därför kan politiker som Ilmar Reepalu kräva av Malmös judar att de tar avstånd från Israels politik. De ser inte, och gör inte, nån skillnad på en svensk, fransk eller Iransk jude och staten Israel.

Ett annat särskilt drag hos antisemitismen är denna rädsla för att judarna skall växa sig starka och ta över världen. Varifrån dessa tankar kommer att judar är sugna på att styra allt och alla hela tiden vet jag inte. Jag vet inte heller varför det vore så dåligt.  Det är bara att titta på vad de lyckats göra av Israel trots att de tog emot landet som en enda stor öken, saknade pengar efter att ha lagt ut det sista de ägde för att köpa till ockerpriser land i Palestina av araber som inte ens bodde där, har utkämpat ett flertal krig…och vunnit alla…och behövt brottas med både interna problem och ett ständigt externt hot om förödelse och förstörelse samt de senaste 50 åren haft det internationella samfundet mer eller mindre emot sig.

Ändå är Israel det enda landet i området där man har inbördes fred och framgång på det ena området efter det andra. Många länder i EU är i mycket sämre skick.

Redan i Egypten blev farao orolig för denna utveckling och gjorde dem till slavar.  Sen följde andra riken efter. Olika småkungar och riken som alltid ville förslava judarna. Sen kom de stora riken, Babylonierna, Perserna, Celeuciderna, Romarna, Ottomanerna….

Alla dessa är borta. Judarna är kvar.

Och sedan 1948 återigen i sin egen stat. Efter 2000 år av ”Nästa år i Jerusalem”.

Redan på Hamans tid användes media för att utmåla judarna och vända regeringar emot dem. Haman fick kung Xerxes till att skriva ett brev som sen skickades ut i hela hans rike med befallningar om att döda judar. Ty det räckte inte för Haman att endast få döda den jude som gick honom på nerverna. Nej, hela folket skulle obarmhärtigt slaktas.

Det har alltid varit antisemitismens mål. Om antisemitismen får blomma ut till sin fullhet får vi det världen blev varse om under och efter Andra Världskriget. Systematiskt försök av att utrota allt judiskt. Inte bara folket. Utan också deras historia, deras kultur och allt annat som har något spår av judiskt påbrå.

Att se antisemitismen växa till sig i Sverige med hjälp av media och statsmaktens godkännande har varit en sorg för mig personligen. Jag vet att det bara börjar med judarna.  De är kanariefågeln i kolgruvan. Men resultatet har alltid igenom historien varit sönderfall och försvinnande av den värld vi känner.

Antisemitismen har också kommit hit med folk från Mellanöstern. Folk vars regeringar även samarbetade med nazisterna under och efter Andra Världskriget. Nazister som spred sitt judehat och hittade en fin grogrund i islams mer radikala kretsar. Vi har länder i Mellanöstern som man kan inte säga annat om än att är antisemitiska. Länder som Pakistan som inte släpper in dig om du har en israelisk stämpel i ditt pass. Länder som Malaysia där judar är förbjudna eller Iran som hotar Israels förintelse. Att människor som kommer från dessa länder är präglade av antisemitism och tycker att judar skall dö, som vi har nu hört ropas i Malmö, är endast ”normalt”. Vi är alla färgade av vår uppväxt och vår omgivning på både gott och ont.  Det säger ganska mycket om hur skruvat detta är när människor tycker att det är moraliskt rätt att diskriminera, förfölja och även döda judar av den enda anledning att de är judar.

Och dessa har inte fått nån hjälp av varken vår media eller politiker. Med några få undantag.

När svenska folket, både de som bott här hela livet och de som jag, nyinvandrade, får sen läsa i Aftonbladet att Israel stjäl organ från döda palestinier, titta på Bards antisemitiska tekningar i SvD och se på program efter program på statstelevisionen, ofta nyheterna, där Israel anklagas för apartheid, mörda palestinska barn i Gaza osv då fylls vi av indignation. Det som är värre är att de som redan är påverkade av antisemitiska uppfattningar, propaganda och konspirationsteorier får sin världsbild bekräftad.

Och om man ännu inte är säker på att det är okej att behandla judar på samma sätt i Sverige som i sina gamla hemländer då får man oväntat, men säkert tacksamt, stöd från våra politiker som glatt poserar med kartor där Israel är utraderat, med bilder av terrorister och röstar på den ena antisemitiska och Israelfientliga resolutionen efter den andra på den internationella scenen samt kommer fram i TV och anklagar Israel för ”utomrättsliga avrättningar” och på samma gång ursäktar palestinskt och arabiskt våld mot judar jämte att man betalar ut miljardbelopp till terrorister som söker Israels förödelse.

Kom ihåg att dessa gör ingen skillnad på juden eller Israel. Det är det judiska som hatas och som skall förstöras.

Detta har pågått åtminstone hela tiden sen jag kom hit 2002.

På samma tid får man gå igenom en bombsäker sluss om man skall besöka judiska byggnader, judar vågar inte visa offentligt att de är judar och även för endast dryga två år sen bevakades den judiska förskolan i Stockholm med K-pistar.  Är det att undra varför svenska judar mer och mer pratar om att emigrera till Israel?

2014 hade vi en liten pro-Israel demonstration i Uppsala. Med ca 200 deltagare på ett torg ca 20×50 meter fick vi ha kravallstaket och 70 poliser. Det var den uppskattade hotbilden hos polisen som i sin tur hade blivit hotad med våld av palestinska organisationer om vi skulle ha israeliska flaggor på plats.

Antisemitismen har varit rå och uppenbar för alla som vågat öppna ögonen trots Dan Eliasson babbel om att ”antisemitismen har kommit krypande”.

Vår media har valt sida i konflikten.  Det har våra politiker också gjort. De har mycket enkelt och kallt kalkylerad bestämt sig för att för att få makt och behålla den behöver de de muslimska rösterna.  Man offrar Israel och svenska judar för eget maktbegär.

Men nu är verkligheten ikapp oss.

Nu ser vi resultatet av våra val.

Nu är det uppenbart och alla kan se det som varit illa dolt under ytan i alla dessa år.

Och därför överflödas nu media av den ena skribenten efter den andra som fördömer och beklagar sig över det de borde fördömt och beklagad sig över för länge sen. Även våra politiker börjar nu höja rösten, men de kommer jag att tro på när jag ser handlingar följa deras uttalanden.

Till och med vår utrikesminister, Margot Wallström, har uttryckt sin sorg på Twitter och sagt att hot och hat är oacceptabelt i Sverige. Men kära Margot…dina handlingar talar för sig. Och de skriker många gånger högre än dina ord. Hon behöver inse att hon kan inte rösta på resolutioner i internationella sammanhang som fråntar judarna deras historia för att sen nästa dag påstå att hon är vän med judar och Israel.  Det funkar inte så. Eller som hon sa själv: ”Man måste kunna skilja på politiska beslut och antisemitism”.

Det är nåt som Margot gång efter annan visat sig helt oförmögen om. Politiska beslut är inte något annorlunda än andra beslut, önskningar och uttryck och kan lika mycket vara antisemitiska som något annat. Speciellt när det kommer från länder och organisationer som är överflödande av judehat. Det är dags för Wallström kanske att börja ifrågasätta motiven hos dem som lägger fram dessa resolutioner. Kanske är det så illa att hon är medveten och kanske är det så extremt illa att hon är enig? Men det kan bara hon själv svara på.

Nu är det dags att vakna.

Dags att kavla upp ärmarna och börja jobba.  Börja utbilda befolkningen, polisen, myndigheter och absolut våra politiker om vad antisemitism är. Vad demokratibegreppet innebär.

Beatrice Ask skriver i Aftonbladet idag att hon vill se ännu mer satsningar på säkerheten för judar i Sverige.

Men det vill vi inte.

Vi vill att judar skall få känna sig trygga på gatorna. Att de skall kunna storma synagogorna på sina högtidsdagar fulla av glädja och förväntan men inte stå i kö och vänta när säkerhetsvakterna skannar av och släpper in en och en i taget oroliga över vad som kan hända i den kön. Vi vill inte ha skottsäkert glas i fönstren, beväpnade vakter hos våra barn eller vara oroliga varje år om vi har råd med all den nödvändiga säkerheten som behövs för att känna oss trygga i vår identitet.

I dessa dagar firar vi Chanuckah. Då minnes vi mackabéernas befriande av Jerusalem, Templets återinvigning och ljusets seger. Och på samma sätt som oljan räckte alla de 7 dagar som G-d hade skapat och så en till, på samma sätt kommer det judiska folket att fortsätta leva.

 

 Vid Babylons floder
satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
I pilträden som växte där
hade vi hängt våra lyror.
De som höll oss fångna
bad oss att sjunga,
de som släpat bort oss
bad om glada visor:
”Sjung för oss en sång från Sion!”
Men hur kunde vi sjunga Herrens sånger
i ett främmande land?
Om jag glömmer dig, Jerusalem,
må min högra hand förlamas.
Må min tunga fastna vid gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte sätter Jerusalem
högre än all annan glädje.

About Viktor Hardarson

Digital dialogperson för Samfundet Sverige-Israel i Stockholm

One comment

  1. Marie-Louise.von Bergmann-Winberg

    Vilken fin artikel med uttalanden som jag delar till punkt och pricka. Har länge undrat hur länge våra naiva och omedvetna, eller ännu värre röstfiskande medvetna, politiker kunnat blunda för denna utveckling. Men offentliga fördömanden räcker inte, utan lagskärpning mot antisemitism och utvisning av personer som inte kan leva i flerkulturella demokratier.

Leave a Reply to Marie-Louise.von Bergmann-Winberg Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*