Hösten 2014 lanserade Margot Wallström som nytillträdd utrikesminister att Sverige skulle föra och stå för en feministisk utrikespolitik.
Wallström har senare tydliggjort att denna nya form av utrikespolitik inte skiljer sig på något markant sätt från den tidigare utrikespolitikens linje utan är mer av ”en analys och verktyg att använda” för att mäta jämställdhet mellan kvinnor och män.
2015 tog regeringen fram en handlingsplan och på regeringens hemsida kan man läsa att ”Jämställdhet mellan kvinnor och män utgör en grundläggande målsättning för svensk utrikespolitik. Uppfyllandet av kvinnors och flickors grundläggande mänskliga rättigheter utgör såväl en skyldighet inom ramen för internationella åtaganden som en förutsättning för att nå Sveriges bredare utrikespolitiska mål om fred, säkerhet och hållbar utveckling.”
Handlingsplanen är i mångt och mycket bra. Kvinnors situationer behöver verkligen förstärkas på många områden i världen och också här hemma i Sverige.
Men hur konsekvent har Sveriges ”feministiska utrikespolitik” egentligen varit?
Enligt rapport som CONCORD Sverige, CONCORD bevakar EU:s bistånds och utvecklingspolitik och politikområden som får effekt i utvecklingsländerna, publicerade tidigare i år, då fortsätter Sveriges regering att föra en politik som på flera områden drabbar kvinnor hårt. Det går ju tvärtemot regeringens ambitioner.
Sveriges export av vapen- och övervakningsutrustning till länder som Saudiarabien som tillämpar den striktaste formen av sharia lagarna och kuvar kvinnor på alla möjliga sätt och vis kan knappast ses som ”feministisk utrikespolitik”.
Sverige har faktiskt stärkt kvinnors positioner och rättigheter på många små områden men som kan betyda mycket i framtiden s.s. att kräva kvinnors medverkan i fredsförhandlingar i Syrien, men när det kommer till de stora områdena s.s. tidigare nämnd vapenexport till Saudiarabien och Iran då brister regeringen i sitt ansvar till sin politik och de den skall nå till. I Irans fall blir det också tydligt att man sviker sin politik när det gäller LGBT folk som hängs till döds i högsta kran som straff för sin homosexualitet.
Mycket har diskuterats om Sveriges utrikespolitik när det gäller Mellanöstern. Man har funderat över hur den skall kunna nå fram till kvinnorna, och andra grupper s.s. LGBT folk, I MENA länderna (Mellanöstern och Nordafrika) där kvinnor är särskilt utsatta, samt vilka effekter det kommer att ha.
Då ter det sig konstigt att se Sveriges näst intill antisemitiska hållning mot det enda landet i Mellanöstern där kvinnor åtnjuter jämställdhet. Israel.
Trots att i Israel, s.s. i Sverige, att jämställdheten inte är 100% då är kvinnors roll i det israeliska samhället ett föredöme för andra länder. Också för Sverige, och faktiskt väldigt många länder i västvärlden.
Kvinnor deltar aktivt i alla positioner i samhället och åtnjuter samma rättigheter som män. Kvinnor i Israel är domare, politiker, läkare, hemmafruar, soldater, opinionsbildare, journalister och allt annat som vi känner till att kvinnor är fria till att göra och vara i Sverige.
Mars 17:e 1969 blev Golda Meir Israels första kvinnliga premiärminister och den tredje kvinnan i världen att inneha den positionen. Innan henne hade Sri Lanka och Inden haft var sin kvinnan på den posten. Golda Meir hade innan hon blev premiärminister varit politiker i flera år, utrikesmininister (och nån som Margot Wallström skulle kunna lära sig mycket av) och Israels ambassadör till Sovjetunionen. Hon var också en av de 24 som den 14 Maj 1948 skrev under Israels Självständighetsförklaring.
Som det enda landet i Mellanöstern som delar samma västerländska värderingar och Sverige skulle Israel kunna vara Sveriges främsta allians och medarbetare med ovärderlig kunskap och insyn i kvinnors situation i området och på det sättet kunna aktivt bidra till att den ”feministiska politik” som Sveriges regering säger sig stå för blev en konkret verklighet men inte bara önskedrömmar och tomma ord.
Kvinnorna i Mellanöstern skulle uppskatta det.
Och förtjäna det.
