Home » Krönikor » Sveriges bekämpande av antisemitism är dömt till att misslyckas.

Sveriges bekämpande av antisemitism är dömt till att misslyckas.

Sveriges bekämpande av antisemitismen kommer inte att fungera. Detta pga att regeringen inte vet vilken antisemitism de ska bekämpa.

Den 26 juni meddelade regeringen ett nytt datum för det tidigare planerat internationella forum om hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism i Malmö. Forumet som var ursprungligen planerat att hållas i oktober 2020 senareläggs nu ”till den 13-14 oktober 2021 med anledning av det nya coronaviruset och covid-19” så som det står på regeringens hemsida.

Att Sverige planerar inrätta ett museum om Förintelsen bör välkomnas. Sverige spelade en stor roll, och även avgörande, i Förintelsen och tog emot ett stort antal judiska flyktingar som överlevt Förintelsen efter kriget.

Debattören och författaren Aron Flam har i sin bok Det Här Är En Svensk Tiger behandlat hur både före och under kriget Sverige hade affärsuppgörelser med Nazi-Tyskland där man bland annat accepterade att inte tillåta att judar arbetade inom de svenska industrier som Nazisterna gjorde affärer med och även efter att världen blev uppmärksammad om Nazisternas förintelseläger fortsatte Sverige att leverera kullager och stål till Tyskland och på det sättet möjliggjorde för Nazisterna att fortsätta kriget.

Sverige var också det första landet att få veta om vad det var som hände med judarna. Kvällen den 20 augusti 1942, eller nästan 3 år före krigets slut, träffade den svenske diplomaten Göran von Otter SS-officeren Kurt Gerstein på nattåget från Warszawa till Berlin.

Kurt Gerstein var på väg till Berlin efter att ha jobbat i de nazistiska dödslägren Belzec och Treblinka och berättade för von Otter om vad han bevittnat och dokumenterat om det som hände judarna som kom till lägren. Om hur det tog exakt 32 minuter från att de ankommer tills dess att de har blivit mördade.

Gerstein ber von Otter om att vidarebefordra informationen när han kommer till Sverige ock som von Otter också gör.

Men Sveriges utrikesdepartement lägger locket på.

”Ett klart svek” enligt Sveriges tidigare statsminister Göran Persson.

Efter krigets slut var Sverige ett av de länder som tog emot ett stort antal judiska flyktingar som överlevt Förintelsen. Folke Bernadottes Vita Bussar räddade flera tusentals i slutet av kriget och Raoul Wallenberg tros ha räddat upp till 100.000 ungerska judar under kriget.

Sveriges roll före, under och efter andra världskriget och Förintelsen behöver granskas och göras upp med.

Den antisemitism som ledde till Förintelsen, och som fanns i övernog i Sverige så som i övriga Europa behöver belysas och kommande generationer behöver bli varse om vilka konsekvenser den har.

Men oavsett hur mycket vi kommer att veta om och lära av Förintelsen och den antisemitism som dödade nästan 6 miljoner judar mellan 1939 och 1945 då kommer det inte att hjälpa mycket i kampen mot antisemitismen anno 2020. Eller senare.

Det enda som kommer att hända är att människor kommer att veta att rasistiskt hat mot judar existerar, att den har en dödlig utgång och att den är fel.

Men den vanliga ”människan på gatan” kommer inte att veta hur antisemitismen uttrycker sig idag, den kommer inte att känna igen den och de kommer absolut inte att veta hur de ska motverka den.

Antisemitismen som dödade miljontals judar, byggde Förintelseläger och startade ett världskrig är inte samma antisemitism och den som vill döda judar och förstöra deras stat idag.

Den har utvecklas.

Och anpassat sig till dagens situation.

Det är fortfarande den samma antisemitismen och den vill fortfarande samma sak. Nämligen döda judar, men den har tagit sig nya uttrycksform och den manifesteras på ett helt annat sätt än den gjorde för 75 år sedan.

För 75 år sedan hatades judarna för sin ras, enligt rabbi Jonathan Sacks, en av västvärldens stora intellektuella idag, men idag hatas de för sin stat.

Israel.

Sionismen, antisemitismen och antisionismen

Sionismen, eller den judiska drömmen om återvändandet till Sion, Jerusalem, Israel, kan man säga att har funnits sen på 600-talet före Kristus när de bortförda judarna till Babylon (Irak) drömde om återvändandet till Jerusalem. I några hundra år har det varit en sedvänja bland judar att hälsa varandra med ”Nästa år i Jerusalem” och uttrycka därmed sin dröm att åter få bosätta sig i det heliga landet.

Den har liksom alltid funnits där så länge judarna inte har bott i sitt eget land men kom till starkast uttryck under mitten av 1800-talet, när judar började flytta tillbaka tillbaka till, som det hette då, Palestina, och blev en politisk rörelse med Theodor Herzl på slutet av 1800-talet. Herzl var en journalist som hade bevakat Dreyfusaffären i Paris och blivit övertygat om att judarnas enda räddning som likvärdigt folk, fritt från förföljelse, var att bo i ett eget land.

På ungefär samma tid startade antisionismen som motsatte sig att judar skulle bosätta sig i Palestina, eller nån annan stans. Först kom det anti-sionistiska motståndet först och främst från religiösa judar som trodde att man gick emot Gud om man etablerade en judisk stat innan Messias tillkommelse men i och med att sionismen blev mer en politisk rörelse startade också en politisk antisionsim.

Antisemitism som term över hat mot judar användes först av
Moritz Steinschneider, jude från Österrike, 1879 i brev till den franska filosofen Ernest Renan när Steinschneider använder det för att beskriva Renan´s rasistiska synsätt på judar. Därför betyder inte heller ordet ”hat mot semiter” utan används enbart som betäckning över hat mot judar.

Före Israels uppkomst som stat 1948 betydde dessa två termer två helt olika saker och det var fullt möjligt att vara antisemit utan att vara antisionist och vice versa.

Winston Churchill, till exempel, stöttade helhjärtat att judarna skulle ha sitt eget land men tyckte inte att judarna var likställda med den ariska rasen, trots att han var mycket positiv till judar som folkgrupp i övrigt. Man kan lika gärna beskriva honom som en sionist som bar på antisemitiska tendenser.

Judiska rabbiner som motsatte sig en sekulär judisk stat var starka antisionister men det går knappast att beskriva dem som ”antisemiter”.

Det är viktigt att känna dessa begrepp. Vad de står för och skillnaderna dem emellan. Det är lika viktigt att känna till hur de har utvecklats.

Speciellt hur antisemitismen och antisionismen har förenats de senaste decennierna.

Antisemitismen idag.

Den antisemitism som sprider ut sig som löpeld idag går knappt att känna igen om den ska ses i ljuset av Förintelsen.

Den står inte där, pekar med hela handen och proklamerar att judar ska dö pga att de är av en sämre ras.

Nån som gör sånt utpekas direkt som rasist. Med rätta.

Om jag skulle gissa då skulle jag säga att minst 95% av den antisemitism, rasistiskt hat mot judar, som vi bevittnar idag bottnar i anti-sionism.

Med andra ord: Antisionism har blivit antisemitism.

För att vittna igen i Jonathan Sacks: ”På 1900-talet hatades judarna för sin ras. Idag hatas de för sin stat” (löst översatt)

Dagens antisemitism är som alltid tidigare baserad på en lögn, en konspirationsteori. Nämligen lögnen om sionisterna (judarna) som stal Palestiniernas land.

Den Palestinsk arabiska historieskildringen är grundläggande så här: Palestina är palestinska arabernas land där de har bott i hundratals/tusentals/ år. I början av 1900-talet började sionisterna komma och stjäla land och driva araberna bort. Sionisterna manipulerade Lord Balfour till att lova att ge Palestina till judarna och startade krig 1948 där de begick etnisk rensning på ursprungsbefolkningen och la under sig resten av Palestiniernas land. Och det internationella samfundet accepterade sionisternas gärningar pga att de skämdes för hur de behandlat judarna under andra världskriget.

Detta är såklart en förenkling men visar ändå huvudelementen i de palestinska arabernas historieskildring som i decennier har framhållits av akademiker, lekmän, politiker och media och är den som kommit att bli den generellt accepterade i stora delar av vår värld.

Denna antisionistiska lögn är huvudingrediensen i dagens antisemitism.

Antisionistisk retorik underblåser antisemitism.

I länder där den antisionistiska retoriken och den palestinsk arabiska historieskildringen fått stort gensvar har antisemitismen vuxit i takt.

Länder som Belgien, Tyskland, Frankrike och Sverige, ofta med stor invandring av människor från Mellanöstern där denna historierevision samt islamistisk extremism och klassiska antisemitiska konspirationsteorier hålls hand i hand och omfamnas allt som oftare av vänsterlutande politiker och media, har drabbats speciellt hårt.

Tysklands utrikesminister, Heiko Maas, är det perfekta moderna exemplet på en person som inte förstår dagens antisemitism.

Han har själv sagt att Förintelsen är orsaken till att han började engagera sig politiskt. Men hans agerande bevisar att han förstår inte den moderna antisemitismen. Tyskland, som Sverige, röstar som regel för varje anti-sionistisk/antisemitisk resolution som läggs fram i FN och Heiko Maas personligen stödjer ett flertal anti-Israel organisationer så som Human Rights Watch, en av medgrundarna till den antisemitiska BDS (Boycott, Divestment and Sanctions) rörelsen och när USA flyttade sin ambassad till Jerusalem varnade den tyska regeringen andra EU medlemsstater att inte följa USA´s exempel.

Heiko Maas har stora bekymmer över växande antisemitism i Tyskland och har varnat för att mängder av judar kommer att lämna landet om inget görs åt situationen.

2014 skakades Belgien när 2 män, varav den ena,
Mehdi Nemmouche, en fransk riksborgare som misstänks för att ha stridit med terroristgruppen Islamska Staten, attackerade ett judiskt museum där 4 människor dog.

Nemmouche är också misstänkt för samröre med terroristgruppen som attackerade Bataclan teatern i Paris 2015 där 130 människor dödades.

Bataclan teatern hade ägts av judar fram till strax innan attacken och hade ofta kritiserats för att stödja Israel.

Både muséet i Bryssel och Bataclan teatern i Paris var måltavlor pga deras kopplingar till judar och Israel.

I Halle i Tyskland attackerades en judisk synagoga på judarnas mest heliga dag, Yom Kippur, den 9 oktober ifjol.

Gärningsmannen, en tysk högerextremist, försökte ta sig in i synagogan men den robusta dörren skyddade de 60 personer som hade samlats på insidan. Det hjälpte däremot inte de 2 andra som han i raseri sköt till döds på sin väg ifrån synagogan.

Före attacken hade han uttryckt sig antisemitiskt på sociala medier och det står bortom all tvivel att han planerade en massaker.

Som det också hade blivit om inte Europas judar levt bakom låsta dörrar, säkerhetsglas och bombslussar i årtionden nu.

Dagligen anmäls det flera antisemitiska hatbrott i Tyskland och för ett par år sedan blev en israelisk arab attackerat pga att han bar kippah ute på öppen gata. Den 21 år gamla mannen hade nekat att tro att det fanns så mycket hat mot judar i Tyskland och tagit på sig kippah för att bevisa att det var okej. Han blev nerslagen.

Tyskland avråder judar från att bära kippah eller andra judiska symboler på sig offentligt.

Judar i Frankrike har de senaste åren fått vänja sig vid att vara legitima måltavlor, sanktionerade av staten, för vilket våldsamt utlopp som helst. Det räcker inte med att vara skjuten ner på öppen gata som den fransk-israeliske rabbin som blev mördad tillsammans med sina 3 och 6 år gamla barn samt rektorns dotter 8 år framför en judisk skola i Toulouse 2012 eller bli utsatta för vandalism och fysiska attacker i samband med demonstrationer mot Israels krig i Gaza 2014 utan som grädde på köpet får gärningsmännen oftare än inte gå fria.

I april 2017 bröt sig Kobili Traore, en afrikansk muslim från Mali in i lägenheten hos sin granne, den 65 år gamla Sarah Halimi, en pensionerad judisk lärarinna, och misshandlade henne medans han ropade ”allahu ahkbar” och ”shaitan” (arabiska för ”satan”) med slag och sparkar innan han lyfte upp henne och slängde henne utav fönstret på 3:e våningen. Efteråt skrek han så grannarna hörde ”Jag har dödat demonen”.

Traore förnekade att det fanns antisemitiska motiv bakom mordet men erkände att han tagit illa vid sig av att se en judisk menorah och bönbok hemma hos Halimi.

Förundersökning visade också att Sarah Halimi hade sagt till sin familj att hon var rädd för Traore och att han kallad hennes dotter ”smutsig jude” några veckor tidigare.

Traore hävdade att han inte visste vad han gjorde pga av att han var påverkad av kannabis.

Sarah Halimi var den enda juden i den trappuppgång där hon och Traore bodde.

I december 2019 förklarade det franska rättssystemet Kobili Traore oskyldig av mordet på Sarah Halimi.

På ett visst sätt utspelade sig en liknande händelse i Sverige.

I december 2017 kastade tre män brandbomber mot synagogan i Göteborg.

De tre blev senare dömda till fängelse och utvisning men hovrätten i Göteborg ansåg att den ena, en Palestinier, inte kan utvisas pga ” Israels eventuella intresse i saken”.

Hur svenska domare kan komma fram till att Israel han ha intresse i saken är ganska enkelt att gissa sig fram till: Nämligen föreningen av antisemitism och antisionism.

I alla dessa 4 nämnda länder, Belgien, Sverige, Tyskland och Frankrike accepteras och förmedlas en antisionistisk/anti-Israel retorik via styrande politiker och media samt i överflöd på sociala medier.

I Sverige accepteras den palestinska skildringen av historien. Den är den godtagna av allmänheten, av politiker, av media och i skolor.

Till exempel skrev skribenten, före detta CUF politikern och nuvarande GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) ambassadören Dana Pourkomeylian en artikel i Hallands Nyheter i februari i år en artikel där hon utgår från den palestinska versionen: ”Tänk dig följande scenario: du har bott i ditt hem i hundra år. Innan du föddes hade dina mor- och farföräldrar bott där och innan dem deras föräldrar. En dag bankar det på dörren. Det är staten som visar upp ett papper som deklarerar att du omedelbart behöver lämna din bostad och sätta upp ett tält i trädgården. Någon som menar sig ha ett äldre anspråk på ditt hus vill flytta in. Pappret är underskrivet av politiker du varken känner eller valt, men med en kall gevärspipa mot pannan flyttar du motvilligt ut.” (Ingen fred utan värdighet, 10 februari)

Och ja. Det är samma Dana Pourkomeylian som vill förbjuda religiös omskärelse av gossebarn.

När samhällen, så som i Sverige och Frankrike, genomsyras av en antisionistisk/anti-Israelisk politisk hållning fungerar det som bränsle på den antisemitiska brasan. De som är direkt antisemitiska känner igen retoriken och välkomnar den politiska medvinden. Som de gjorde på Möllevångstorget i december 2017 när de hotade att döda judar och hyllade Margot Wallström, dåvarande utrikesminister som uttryckt sig antisemitiskt, i samma andedräkt.

När den antisionistiska versionen av historien får bestämma är det en naturlig följd att Israel ses som en stat som kan vara intresserad av att kränka brandbombskastande palestiniers mänskliga rättigheter här och där i världen. Ty efter allt: Judarn… ursäkta, SIONISTERNA styr ju världen.

Ett exempel till om hur denna utvecklingen fungerar.

USA kan utan tvekan sägas vara den världsmakt som visat starkast stöd för Israel. Enligt PEW bor det ungefär 9 miljoner judar i USA och länge har landet räknas som det land i världen där det är enklast att vara jude. Att gå runt med kippah eller i religiös judisk klädsel är självklart.

Allt detta håller på att ändras.

I ca 2 decennier har den pro-palestinska lobbyn presenterat den palestinska skildringen av historien runt om på USA:s universitet och idag är det den som sätter agendan.

Och antisemitismen följer med. Eller är den drivande kraften. Oavsett om det är antisionismen eller antisemitismen som är i förarsätet är det otvivelaktigt att antisemitismen i USA har mångdubblats och nu finns det till och med 2 Demokratiska representanter i kongressen som är direkt antisemitiska. Det Demokratiska partiet i USA har varit en bastion för landets judar som ca 85% av röstar på.

På landets universitet växer stödet för palestiniernas sak på samma gång och judiska inbjudna talares föreläsningar måste ställas in av säkerhetsorsaker eller fientlighet från skolornas ledning samt studenter. Judiska studenter på universiteten vågar inte bära kippah eller annat som kan avslöja att de är judar pga av fruktan för fysisk skada.

Attacker med antisemitiska förtecken ökar fort och under Chanukan 2019 var det minst en attack som anmäldes varje dag i New York, därav en med dödlig utgång när en man tog sig in i rabbinens hem efter synagogan och började hugga och sticka de närvarande med en machete.

Den palestinska versionen av historien.

Men den palestinska versionen av historien är ingen ”annan åsikt”. Inte heller är den ett annat perspektiv av historien.

Den är lögn.

Att sionisterna stal landet från palestinierna är helt enkelt inte sant.

Även om området hetta ”Palestina” som det hade blivit kallat av den romerske kejsaren Hadrianus 135 e.Kr, och fram till 1948 har det aldrig funnits en självstyrande palestinsk nation i landet.

Inte heller var det palestinierna som försökte få fram en politisk lösning på situationen fram tills Israels grundande 1948.

I flera hundra år regerades Palestina av Ottomanerna och tillhörde det Ottomanska imperiet som upplöstes efter förra världskriget 1918 och kom under britternas kontroll. Som i sin tur lovade att upprätta en judisk stat i Palestina.

De palestinska ledarna sökte sin inspiration till Koranen när de uppmanade sitt folk till att mörda och driva bort så många judar som möjligt. Deras aspirationer var att Palestina skulle tillhöra det muslimska Syrien som också hade tillkommit under San Remo konferensen 1920 så som Israel.

I deras ögon var Palestina ett muslimskt Waqf. Ett landområde som tillhör Islam och de första motstånden emot judisk närvaro i landet var av religiös karaktär.

Nåt som lever fortfarande genom både Hamas och Fatah vars president, Mahmoud Abbas med jämna mellanrum uppmanar till terror mot judar i Islams namn.

I november 1947, efter åratal av misslyckade förhandlingar med de arabiska ledarna om uppdelningen av Palestina mellan palestinska judar och palestinska araber, mest pga att araberna vägrade förhandla eller kompromissa, röstades det äntligen om delningsplanen för Palestina och 6 månader senare utropade Israels första premiärminister David Ben Gurion Israel som stat bland världens stater. Dagen därpå attackerade 5 arabiska arméer den nyss återfödda judiska staten i ett försök att förinta den och efter 9 månader av krig tvingades de erkänna sig besegrade…av överlevande från Förintelsen.

Utbildning, utbildning, UTBILDNING!

Situationen så som den ser ut idag är den att som direkt resultat av antisionistisk, och ofta direkt antisemitisk, historieskildring växer antisemitismen i världen idag. Endast dryga 70 år sedan den resulterade i mördandet av 6 miljoner judar.

Historiens största brott.

Förintelsen.

Och precis som då är det ett falskt narrativ som sprids idag.

Och vet: antisemitismens slutdestination är alltid judarnas förgörelse.

Skillnaden på antisemitismen idag och då är att förut riktades den mot det judiska folket. Idag riktas den mot den judiska staten.

Förut var det juden som styrde världen. Det var juden som gömde sig bakom kulisserna men höll i alla trådarna och det var juden som drack barnens blod och blev rik när den manipulerade världen.

Idag är det den judiska staten som styr USA:s politik, som slaktar palestinska barn och blir rik.

Då var det juden som var ond.

Idag är det judiska staten som är ond.

Det enda sättet att kämpa mot antisemitismen idag är att inkludera Israels historia i utbildningen i skolan.

Det ENDA sättet.

Om den svenska regeringen verkligen menar allvar med att den vill bekämpa antisemitismen då måste den ta fram undervisningsmaterial av högsta kvalitet där man går grundligt genom Israels historia med speciell betoning på historien runt slutet av första världskriget, Balfour deklarationen, San Remo, FN:s delningsplan och den moderna historien. Såklart måste antiken följa med.

Här finns det alla möjligheter att ge en utbildning av högsta kvalité om Mellanöstern. Den skulle bli till gagns för alla. Inte minst det stora antal flyktingar från MÖ som kommit till Sverige de senaste åren.

En undervisning av detta slag skulle också funka som en barriär mot antisemitiska konspirationsteorier i Sverige.

Såklart måste det undervisas om antisemitismen och här finns det resurser som heter duga. Internationella organisationer som Yad Vashem Förintelsemuseet i Jerusalem som Sverige ingått ett avtal med, Simon Wiesenthal centret och det svenskstartade International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är allt organisationer som går att hämta hur mycket material som helst ifrån.

Ett Förintelsemuseum i Sverige är viktigt.

Men du besegrar inte dagens antisemitism med att bekämpa gårdagens.

Därför, om inget ändras, kommer Sverige att misslyckas i kampen mot antisemitismen.

About Viktor Hardarson

Digital dialogperson för Samfundet Sverige-Israel i Stockholm

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*