Senaste artikel
Home » Krönikor » Disträ reflektioner över Rektor Hamid.

Disträ reflektioner över Rektor Hamid.

Det är inte utan sorg i hjärtat som jag läser DN´s rubrik: ”Rektor Hamid attackerade judar under pseudonym på nätet”.

Rektor Hamid. Denne afghanske flykting som omfamnats av det svenska folket. Allt ifrån hans elever till politiker, aktivister och debattörer har tävlat i att hylla honom och lyfta fram honom som ett exempel på att vem som helst kan integrerats och att alla som kommer till Sverige kan nå hur långt som helst oavsett vilken bakgrund de har och vad de varit med om i sina tidigare hemländer. Rektor Hamid som varit ett föredöme i tolerans och multikulturalism, som har sommarpratat i SR och blivit vald till Årets Svensk av tidskriften Focus.

Men nu rasar allt.

Det visar sig att i flera års tid har den käre rektorn skrivit under pseudonym på både en egen blogg samt på Twitter och i olika forum på internet och där är det kvinnoförakt, homofobi och antisemitism som väller ur Hamids hjärta via hans tangentbord och ut till oss.

Och som Anna-Simon Karlsson, pressekreterare för Centerpartiet och tidigare ordförande för Judiska Ungdomsförbundet uttrycker sig på Twitter: ”Har man en lärarexamen i religion, historia och Mellanösternstudier och inte kan hålla isär judar och Israel är man rakt igenom antisemit.
Det här är riktigt vidrigt. Hans bortförklaringar håller inte. ”

Anna-Simon Karlsson har rätt.

Rektor Hamids ursäkter är inte tillräckliga.

Hans ånger verkar inte genuin.

Antisemiter gör ingen skillnad på judar och Israel.

Och detta är vidrigt.

Och hur han kommer att reagera på dom här uppgifterna som avslöjats idag bestämmer vad som händer i fortsättningen.

Ty jag, och många andra utan tvekan, skulle gärna vilja att detta är något han på riktigt lämnat bakom sig.

Han är känd för sitt samhällsengagemang och jag har aldrig sett något annat än bara gott om honom. Både hans karaktär och gärningar.

Att skylla detta beteende på något annat än sig själv är omoget och oansvarigt. Ingen och inget annat än han själv skrev det han skrev. Ingen Höger- eller Vänsterextremism, ingen ”turbulent tid” (Vi har alla gått igenom turbulenta tider. De flesta utan att bli judehatare) kan ursäkta detta. Självförverkligande är detta inte och man kan inte skylla på ung ålder när man är över 30. Och det sista inlägget på Twitter skedde alltså 2019. För endast ett år sedan.

Efter Sommarpratet.

Efter att ha blivit Årets Svensk.

Det jag kan tro på av det han säger är att han var medveten om att detta skulle kunna uppdagas och komma fram i ljuset. Jag kan också tro på att detta inte är värderingar han har idag. Åtminstone värderingar han försöker undertrycka. Och det är bra.

Men varför han inte kom ut med sanningen själv efter att han bestämde sig för att detta inte var hans åsikter längre hittar jag bara en möjlig teori om.

Och den behöver inte vara sann, men detta tror jag att är ett möjligt scenario som förklarar vad som har hänt:

Hamids offentlighet och roll som föredöme kom för snabbt och var inget han hade förväntat sig.

På samma gång som han håller på att skriva hatfulla kommentarer på internet gör han goda saker som rektor i Göteborg och helt plötsligt är han en offentlig person i det multikulturella och toleranta Sverige. Om han hade börjat brottats med funderingar om sin värdegrund då, eller om det skedde innan eller efter, vet vi inte.

Men att vara medveten om sina egna brister och tillkortakommanden i en offentlighet som kräver fläckfrihet och oantastlig karaktär men fortsätta utan att göra upp med sitt förflutna är som att bygga ett hus på sand. Och nu har stormen kommit och blåst omkull det.

Fruktan för vad som skulle hända om hans förflutna hann ikapp honom kan mycket väl handlat om nåt större än honom själv.

Fruktan för att allt hans goda verk inom skola och samhälle skulle skadas. Att han skulle svika alla de som hyllat honom, lovordat och staplat på honom den ena utmärkelsen efter den andra. Fruktan för att framstå som falsk…

Eller bara den själviska fruktan att inte kunna njuta mer av offentligheten, utmärkelserna och lönerna som diverse förtroendeuppdrag bär med sig.

Vad som avgjorde vet vi inte.

Vad vi vet är att Rektor Hamid har i flera år levt ett dubbelliv.

Det ena som den oklanderlige rektorn som gestaltar allt det bästa hos en människa.

Det andra som en kvinnohatande, homofobisk, islamistisk antisemit.

Vem som är den rätte Rektor Hamid vet vi inte ännu.

Hans reaktioner kommer att avgöra om det.

Och här är min utsträckta hand.

Om det verkligen är så att Hamid har lämnat de åsikterna.

Om det är så att han av hjärtat vill vända om från sitt liv som homofobisk kvinnohatande rasist.

Om han verkligen ångrar vilken slags person han var och vill förändras.

Då är jag personligen redo att göra allt jag kan för att hjälpa honom.

Men det är upp till honom.

Sverige mår bättre utan antisemiter.

Viktor Hardarson. Digital dialogperson för Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

About Viktor Hardarson

Digital dialogperson för Samfundet Sverige-Israel i Stockholm