Akademin i Israel ska bojkottas, turistindustrin ska bojkottas och så vidare.
Jag har under de två sista månaderna skrivit flera artiklar om detta i Sydsvenskan och Expressen och nu senast pågår ett replikskifte i Svenska Kyrkans Tidning. Olika företrädare för kyrkan har svarat och svaret är att kyrkan faktiskt anser att det endast är Israel som ska ursprungsmärkas/bojkottas. Inget annat land i hela världen kommer just nu på fråga för en liknande kampanj.
Jag vet inte hur det är ställt med kyrkans verklighetsuppfattning men det borde inte förbigått de aktivistiska och genusfixerade prästerna och biskoparna att mellanöstern står i brand. Syrien är et slakthus, Egypten en militärdiktatur, Turkiet bygger upp ett pedantiskt och kontinuerligt förtryck av dem som ifrågasätter det styrande partiet, Marocko fortsätter ockupationen av Västsahara, Irak slits sönder av sekterism och i nästan hela arabvärlden utsätts kristna för något som påminner om etnisk rensning.
Om kyrkans företrädare höjer ögonen bortom mellanöstern ser vi ett Ryssland som blir mindre demokratiskt i samma takt som det blir mer auktoritärt, I Nordkorea sitter kristna i fångläger och Kina ockuperar Tibet. Och så vidare.
Men Svenska kyrkan fokuserar på Israel. Jag är också emot ockupationen av Västbanken och bosättningspolitiken som sakta fräter sönder Israels demokratiska själ men hela den problematiken är en följd av konflikten och inte dess orsak. När kyrkan gör bosättningarna till konfliktens orsak är de helt ute och cyklar. Konflikten har flera dimensioner. Säkerhetsfrågorna, suveräniteten över en palestinsk statsbildning, Jerusalem, vattenfrågan, flyktingarna, bosättningarna, erkännandet av Israel och så vidare. Att påstå att bosättningarna är det enda hindret för fred är en lögn.
Men kyrkan har inget emot att ljuga för att dölja sina verkliga motiv. På frågan om varför det är just och endast Israel som är föremål för kyrkans detaljerade och väl utarbetade bojkottkampanj svarar dess företrädare att det är för att kyrkans systrar och bröder i mellanöstern har begärt det.
I det s k Kairosdokumentet begär de kristna palestinierna en bojkott av apartheidstaten Israel. Dokumentet ligger till grund för kyrkans bojkottkampanj. Med antisemitiska formuleringar och tankesätt beskrivs Israel sedan 1948 (sic!) som en rasistisk stat. Här görs i grunden ingen skillnad mellan mark som Israel erövrade 1967 från Jordanien (Västbanken) utan Israel ifrågasätts som legitim stat i sig.
Här har vi alltså Svenska kyrkan som leverantör av politisk aktivism begärd av kristna palestinska ledare på ett språkbruk som delvis är antisemitiskt.
Och det här förmodligen här vi närmar oss det farliga och tragiska egentliga skälet till kyrkans bojkottkampanj, antisemitismen i dess moderna form.
Jag hade kunna förstå och gärna argumenterat emot en kyrka som bedriver bojkottkampanjer inte bara mot Israel utan av ett radband av kampanjer mot alla de diktaturer och massmördare som kallas för statschefer runt om i världen. Men när det endast är Israel som är föremålet för bojkott och andra stater och aktörer s a s går fria har jag svårt att se något rationellt skäl för detta.
Bojkottkampanjen är toppen av Svenska Kyrkans antisemitiska isberg. Därunder lurar den gamla kyrkliga antisemitismen som i dag kläs i termer av en kyrklig aktivistisk vänsters språkbruk. Det är erbarmligt.
Ulf Öfverberg
