Senaste artikel
Home » Debatt » Annie Lööf och den selektiva rasismen.

Annie Lööf och den selektiva rasismen.

Innan vi går vidare måste jag påpeka att jag inte under några omständigheter anklagar Annie Lööf för rasism eller för att vara rasist i det som jag skall skriva nu. I klarspråk: Annie Lööf är INTE rasist.

 

Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Så enkelt är det.

Ett parti som har rasism som del av sitt partiprogram får helt enkelt stå ut med att vara kallad för ett rasistiskt parti. Partiets medlemmar har också gång på annan avslöjats med nazistiska kopplingar, rasistiska uttalanden och förflutet, Hitlers-hälsningar, hakkorsbindel osv.

Partiets sekreterare, Richard Jomshof, tycker att det är okej att ha judar i Sverige ty det är inte så många.

Ni fattar.

 

Det enda Annie Lööf har varit tydlig med i några månader nu är att hon vill hålla SD utanför något som helst inflytande i svensk politik. Det gör hon rätt i. Men det är inte så enkelt. SD har trots allt 19% av väljarrösterna i Sverige och sitter på flera mandat i Riksdagen, många kommunfullmäktige och i andra auktoritetspositioner i landet idag.

De kommer alltid att ha ett visst inflytande.

 

Men som alltid,  när det pratas om rasism i Sverige, då glöms den äldsta, och troligtvis den värsta, av dem alla.

Antisemitismen.

Antisemitismen brukar lätt kunna hamna under radarn hos välvilliga ”anti-rasister”. Detta pga av antisemitismens mångfacetterade karaktär och uttryckssätt. Antisemitsmen, som exempel, är troligen den enda rasismen som ”sparkar uppåt”. När rasism som riktas mot Romer eller Afrikaner brukar det handla om att de är sämre än vi andra och är förstörande element i samhället, de är dummare och råare och vi är rädda om att de skall förstöra vårt fina land. När det däremot handlar om antisemitism då är rädslan den att judar har för mycket pengar, för mycket inflytande och om de får hålla på obehindrade kommer de att ta över världen (som skall vist vara en dålig sak…trots att Israels historia de senaste 70 åren visar motsatsen).

Ni ser att för anti-rasistiska socialdemokratiska centerliberaliska feminister, som är dessutom barmhärtiga humanister, är det lättare att ha medlidande med och förstå utsattheten hos en arbetslös Afrikan än en judisk egenföretagare trots att båda utsätts för rasism.

Vi helt enkelt reagerar på nöden och behoven hos den fattige (annars kan vi knappast kalla oss ”medmänniskor”) men märker inte nöden och behoven hos den välbärgade.

Det ena syns tydligt. Det andra inte på samma sätt.

Och nu har Annie lyckats få bort SD ur ekvationen.

Men vilka är i den regering som hon släpper fram nu?

 

Det kan knappast vara överdrift att kalla Socialdemokraterna och Miljöpartiet för landets mest antisemitiska (rasistiska) partier.

Inte på pappret.

(Jag utesluter medvetet partier som Alternativ För Sverige (afs) och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) av den enkla anledningen att dessa är inte nånstans i närheten av riksdagsplats)

Varken S eller MP har, som SD, rasism i sitt partiprogram. Men inga partier i Sverige har lika stora problem med antisemitism och antisemitiska företrädare som dessa och exemplen är många och sträcker sig decennier bakåt i tiden. Faktum är att allt sedan Israels seger i Sex Dagars Kriget 1967 har det antisemitiska hatet riktats allt mer emot den judiska staten. De flesta som forskar på detta är eniga om att ”Israel är dagens jude”. Inom ”Vänstern” idag, även om det inte ingår i deras tankevärld på samma sätt som hos högerextrema och islamister, florerar judehatet…men riktat mot Israel. Och väldigt väldigt många vänsterlutande politiker är påverkade av detta.

Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin, valde att åka till Israel till att protestera mot Israels byggande av säkerhetsbarriären och blev då medlöpare till de som stödjer terrorism mot Israel. Han var inte välkommen till Israel i flera år efteråt.

Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug jämförde Israels agerande i Gaza med Treblinka.

Före detta Miljöpartisten och bostadsministern, Mehmet Kaplan, jämförde Israel med Nazi-Tyskland och ville ”befria Jerusalem”.

Islamister har fått förtroendepositioner inom partiet och Herrljunga kommunfullmäktige Miljöpartisten Jerker Nordlund kallade Israel för en ”sinnessjuk stat” och ville ”nedmontera staten Israel”.

Miljöpartiet röstade också ”nej” till IHRA definition av antisemitism därför att ”den omöjliggör kritik mot Israel”. Tvärtemot är IHRA definition mycket tydlig med att kritik av Israel är inte antisemitism. Definitionen är nu erkänd och använd av EU.

Troligen är det bara MP som har svårt med skillnaden på ”kritik” och ”antisemitism”

Detta är bara ett axplock ifrån MP

 

Det blir inte bättre när vi vänder oss till Socialdemokraterna. Deras historia av anti-Israel engagemang är lång och motbjudande.

Palme gav terroristen Arafat legitimering när han som första statsminister tog emot honom på officiellt besök i Stockholm. Trots Arafats uttalade mål om Israels förstörelse. Palme gjorde också samma som Mehmet Kaplan och jämförde Palestinska barns situation med judiska barn i nazistiska koncentrationslägren.

Pierre Schori hävdade i samband med Libanonkriget att det ”frammanat ett märkligt rollbyte. I dag är det palestinierna, inte judar, som är förföljda och hotas av ”likvidering”. I dag är det palestinierna som är instängda i ett nytt Warszawaghetto”.

Och för att göra detta inte allt för långt kan vi hoppa närmare oss i tiden. Vem kommer inte ihåg Omar Mustafa som under sin tid som ordförande för Islamiska Förbundet bjudit in antisemitiska talare. Veronica Palm som undrade över ”vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?”. Hillevi Larson som mottog ett pris med en karta av Palestina…där Israel var utraderat. Marita Ulvskog som poserade med en bild av livstidsdömda palestinska terroristen Marwan Barghouti. Malmös starke man, Ilmar Reepalu som krävde att svenska judar tog avstånd från Israels politik och såklart Carl Henrik Grenholm, som 1971 skrev i tidningen för socialdemokratiska Broderskap: ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”

Och så vidare och så vidare och så vidare.

Och det går ju inte att ta ihop en sån lista utan att ha med vår nuvarande utrikesminister. Margot Wallström är en antisemit av rang. Vare sig hon vill, tycker eller är medveten om det eller inte. Du hamnar bara inte på det respekterade Simon Wiesenthalcentrets lista över årets värsta antisemitiska incidenter av ett misstag…och det är inte som om de inte har exempel att välja ur.

Och du får inte heller utmärkelse av Palestiniernas president som en som har stridit för Palestina bara pga av en god relation.

Hennes uttalanden och ageranden talar sitt tydliga språk.

 

Nej Annie Lööf. Om du tänker stå emot rasism i riksdagen räcker det inte med låtsaslekar.

En av de största anledningarna till att så många judar och svenska Israelvänner vill få denna regering bort och är rasande över ditt ”svek” är precis den att vi ser den som en av antisemitismens fanbärare i modern tid.

Men denna regering vill Annie Lööf släppa fram och samarbeta med?

Och för att sätta detta i bättre sammanhang då vittnar jag i Christopher Hitchens: ”På grund av att antisemitismen är rasismens gudfader och porten till diktaturen, fascismen och krig. Då har jag lärt mig att den inte enbart skall betraktas som judarnas ovän, utan som en gemensam ovän till mänskligheten och civilisationen”.

Det går helt enkelt inte att sitta i, eller vara i samarbete med, en regering som är, mer eller mindre, antisemitisk och låtsas att man är emot rasism.

 

Fotnot: Min okunskap och ointresse av politik visade sig tydligt när jag tidigare i artikeln hävdade att C och L skulle sitta i regeringen. Det rätta är är att de skall samarbeta med regeringen. Detta hoppas jag nu att jag kunnat korrigera på ett tillfredsställande sätt.

About Viktor Hardarson

Digital dialogperson för Samfundet Sverige-Israel i Stockholm

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*