Senaste artikel
Home » Debatt » 2018 kan bli positivt för Israel

2018 kan bli positivt för Israel

I ”Världen idag” skriver Ulf Cahn denna krönika den 3 jan 2018:

För ett år sedan var fortfarande Barack Obama president i USA. Redan från början av sin första presidentperiod 2009 hade han en mycket kritisk inställning till Israel. Bland det första han gjorde var att åka till Kairo och hålla sitt sedermera famösa tal till arabländerna och muslimerna i Mellanöstern. Däremot besökte han inte Israel under sin första presidentperiod och relationerna med Benyamin Netanyahu var märkbart frostiga.

Inför presidentvalet lät det annorlunda. Obama höll tal där han, liksom alla presidentkandidater under många år före honom, betygade sin omsorg om den judiska staten. Han sade till och med i ett tal att ”Jerusalem är Israels odelbara huvudstad”.

Den 23 december 2016, när Donald Trump vunnit presidentvalet och fyra veckor innan Obama skulle lämna sin post, gav han Israel ett riktigt knivhugg i ryggen. Fyra länder lade fram en resolution i FN:s säkerhetsråd, resolution 2334. Det blev den första som gick igenom sedan 2009, som behandlade Israel och de så kallade ockuperade områdena, och den första så kritiska mot Israel sedan 1980. USA lade ner sin röst, samtliga övriga 14 länder röstade för resolutionen som ensidigt anklagade Israel och ”ockupationen” för att vara anledningen till konflikten med palestinierna.

Den 20 januari 2017 tillträdde Donald Trump som USA:s president och det blev uppenbart hur den amerikanska politiken gentemot Israel förändrades. Om det tog Obama fyra år att besöka Israel tog det Trump fyra månader. Det var också tydligt att Trump och Netanyahu hade en vänskaplig och förtroendefull relation. Trump utsåg Nikki Haley till FN-ambassadör och nu lät det helt annorlunda i FN. Israel och USA var återigen de nära allierade de bör vara.

Donald Trump hade inför valet sagt att Jerusalem är Israels huvudstad och att han ville flytta USA:s Israelambassad dit. Det har många kandidater och valda presidenter sagt före honom, och jag måste medge att jag inte trodde han skulle uppfylla sitt löfte. Mycket riktigt, i maj 2017 gjorde han som samtliga presidenter gjort två gånger om året sedan 1995: utnyttjade möjligheten att skjuta upp det beslut om att flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, som senaten och representanthuset redan hade beslutat om.

FN är ett kapitel för sig, som vi alla vet. 86 procent av generalförsamlingens resolutioner under 2012–2015 behandlade Israel och kritiserade ensidigt landet för allt mellan himmel och jord.86 procent! Men, som Golda Meir sade en gång i tiden: ”Om Algeriet lade fram en resolution att jorden är platt och att Israel hade plattat till den, skulle den gå igenom med 164 röster mot 13 med 26 frånvarande”.

Även en del FN-organ, som UNESCO och rådet för mänskliga rättigheter, har fortsatt sin ensidiga Israelfientliga linje. Trump beslöt i oktober att lämna UNESCO och i december beslöt Netanyahu detsamma. Även finansieringen av UNESCO:ss och andra FN-organs arbete är ifrågasatt av Trump.

Så kom då den 6 december 2017. Dagen då Donald Trump sade det uppenbara och det enda riktiga: att Jerusalem är Israels huvudstad och att USA ska flytta sin Israelambassad dit. Reaktionerna var väntade: palestiniernas ledarskap rasade, många arabländer likaså, EU och givetvis Sverige sade att detta inte stämde med ”Jerusalems status” och att tvåstatslösningen är enda lösningen på konflikten mellan Israel och palestinierna. FN:s generalförsamling beslöt med stor majoritet att kritisera USA:s beslut. Men flera länder har sedan dess sagt att de ska flytta sina ambassader till Jerusalem.

Sammantaget kan 2018 bli ett år av positiv förändring ur Israels perspektiv. USA:s tryck mot FN och dess uppenbara ensidighet hårdnar. Upprördheten inom arabvärlden mot Trumps beslut den 6 december har inte varit så stor som palestinierna hade önskat. Allt fler länder i till exempel Afrika och Sydamerika har blivit mer positiva till Israel. Vi ser ett antal östeuropeiska länder inom och utom EU som stöder Israel på ett annat sätt än Västeuropa och EU. Palestinierna i Gaza men även på territorierna riktar alltmer sin ilska mot sina egna ledare och inte mot Israel. Kanske kan världen få upp ögonen för det den välrenommerade israeliske journalisten Khaled Abu-Toameh hävdat i decennier nu. Att det är det palestinska ledarskapet som är problemet, inte Israel. Att Abbas (liksom tidigare Arafat) inte går att lita på av två skäl, nämligen dels för att han inte förbereder sitt eget folk för att leva i fred utan raka motsatsen, och dels att han öppet säger (på arabiska) att han inte kan kompromissa för att han inte kan tala för världens 1,5 miljarder muslimer (detta avser främst Jerusalem).

Genom att Israel och USA båda står på sig, håller en principfast och rakryggad linje och sätter hårt mot hårt mot Israels fiender, kan man åstadkomma mycket. Sedan må FN, EU och Sverige säga vad de vill. De står just nu inte på sanningens sida.

Länk till artikeln:

About Vänskapsförbundet Sverige Israel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*